The song Stars by TaTu

How did we ever go this far?
You touch my hand and start the car
And for the first time in my life
I'm crying

Are we in space? Do we belong?
Someplace where no one calls it wrong
And like the stars we burn away
The miles

I am star, you are star.
We were ordered to burn down.
Someone gave away, and got
The addresses of our meetings.
Roughs on the eyes,
And nobody will find.
The voices will slip,
And the ice will crush.
And it nobody's without key,
And crave in the bed
And it is time to turn off,
And they are on the back.
(you) Smile, unleash,
curtain the mirrors,
tear up and say,
dead, dead .
(You) Lock or
become nothing.
And the hand doesn't tremble.
Everything right with my hand
May avenge
2x2
on the taxi and (you) suck.
But forgive, never.
Never ask me for it.
OK, OK
I found the revenge
Powder-everything I have
Multiply by 6
Don't call me, don't call me
I am tired, I am tired
I don't want you
You * me

How did we ever get this far?
It shouldn't have to be this hard
Now for the first time in my life
I'm flying

Are we in love?
Do we deserve
To bear the shame of this whole world?
And like the night we camouflage....denial

(Rusian verse)

How did we ever go this far?
You touch my hand and start the car
And for the first time in my life
I'm crying

Are we in love? Do we deserve
To bear the shame of this whole world?
And like the night we camouflage......denial

http://www.youtube.com/watch?v=XDpU536W-FM

To all us who feel so empty

/// VampireCat

Tystnad är plågsam.

Tystnad gör ont.

Jag brukade uppskatta tystnaden. Älska den över allt annat. Tystnad var frihet.

Idag sitter jag här, biter mig i läppen och försöker att inte kännas vid paniken som den uteblivna sms signalen är upphov till.

Kärlek gör ont.

Jag har aldrig varit riktigt kär, förälskad eller vad man nu vill kalla det. Jag har inbillat mig det ett flertal gånger, och faktiskt haft riktigt varma känslor för några människor. Det här likar inget av det. Hela kroppen är fylld av ett begär att prata, röra, känna. Att vara nära både fysiskt och psykiskt.

Tystnaden är som en kvävande filt. Den stänger ute allt det som känns roligt och lämnar bara plågsamma tankar kvar. Det är som att balansera på en knivsegg. På ena sidan ligger lycka, på andra sidan skäreselden.

Snälla, snälla, snälla... Låt mig falla ner på rätt sida.

/// VampireCat

Sitter här (igen) och blänger på molnen genom fönstret.

Vi väntas nämligen få MER SNÖ till kvällen. MER SNÖ!!!

Vi är för fan i slutet på mars!! Nu får det väl ändå vara nog!

Snö ska finnas vid lucia, jul och nyår och datumen däremellan, men i februari tycker jag faktiskt att det kan börja smälta undan och förbli smält! Att ha det snöfritt i nästan två veckor och faktiskt fundera på att våga köpa hem lite penséer eller något annat trevligt och sätta ut i trädgården bara för att vakna upp en dag och ha fyra decimeter snö ute är inte direkt upplyftande!

Kan man samla in en protestlista och få slut på skiten tro??

/// VampireCat

Jag låg nästan hela natten inatt och mådde skitdåligt. Inte den sortens dåligt som i Åh-Gud-Jag-Tror-Jag-Måste-Kräkas alltså. Tro det eller ej, men ännu ett gammal ex sökte upp mig giår, lika förbannat envis som de andra.

Varför kan det förflutna aldrig förbli förflutet?

Med honom kom en massa minnen som jag lagt ner en hel del tid och energi på att glömma. Alla dåliga beslut man fattade på den tiden, hur dåligt man mådde mm.

Lägg till allt detta till det faktum att killen man faktiskt har förälskat sig i med ens verkar väldigt undvikande och voilá: En sömnlös natt full av plågsamma tankar och minnen.

Jag låg väl vaken fram till klockan sex idag på morgonen innan jag somnade av ren utmattning.

Osäkerhet suger.

Jag vet att det här är nytt, att åldersskillnaden mellan oss är rätt stor (i alla fall antar jag att den är det för honom) men ändå... Jag önskar att han ville prata med mig. Tala om vad som bekymrar honom...

Sen lever man med: Kommer Danne också börja prata om att han vill träffas varje dag? Kommer han också börja tjata om att han vill bli tillsammans igen?

Kommer Casper återuppta sina övertalningsförsök? Ska jag behöva leva med "Du är den enda jag någonsin älskat och någonsin kommer att älska" varje dag och veta att jag aldrig kommer kunna besvara de känslorna?

Ska jag behöva lyssna till Kevins prat om att han vill vara med mig mer än något annat trots att jag hela tiden talar om att jag inte är intresserad? Hans böner om en sista chans?

Eller Andrés prat om att han alltid älskat mig men inte vågat tala om det, och att han nu har fattat ett beslut och verkligen vill få mig att förstå att han vill göra ett allvarligt försök...

... Jag förstår verkligen inte det här. Jag har aldrig tyckt att jag är speciellt söt eller intressant. Jag har perioder då det knappt går att umgås med mig eftersom jag är så deppig, sedan har jag perioder då jag är så pysslig av mig att ett städat rum kan förvandlas till ett katastrofområde på ett par sekunder av alla saker jag drar fram och perioder då jag är så sprudlande energisk att jag går folk på nerverna bara genom att vara i samma rum med dem. Och ändå kommer de efter mig som bin efter honung?

Jag förstår det inte...

/// En deppig och förvirrad VampireCat

Jag sitter här, instängd i ett rum och försöker njuta av tystnaden medan jag kan.

Det här är ytterligare en sån där dag när allting är mitt fel.

Tvättlinan gick sönder - På något sätt är det mitt fel.

De hade inga sellerifrön på maxi - På något sätt är det mitt fel, som om de på något magiskt sätt skulle ha trollat dit sig själva om jag bara letat lite till.

Det blev inte städat igår för HON ville vila - Det är förstås mitt fel, varför klev jag inte upp vid sju idag och städade medan hon var iväg?

Tallriken som hon åt på sent igårkväll stod kvar på bänken imorse - mitt fel, givetvis, varför hade jag inte satt in den?

Pappa hade lämnat ett glas på bänken samt en massa brödsmulor - Mitt fel  "Fy Fan vad här ser ut! Varför måste det alltid se ut som en soptipp när du har varit i köket?" Men glöm bort den där lilla detaljen om att jag är oskyldig, för all del.

Hon står en halvmeter ifrån block och penna, men måste ändå skrika till mig, som sitter i vardagsrummet, vad hon vill ha handlat? Allvarligt?

Hon gnäller på att det blir iskallt i huset när det drar från kattluckan i mitt rum, men sen kan hon ha varenda dörr och fönster öppet i flera timmar och om en annan klagar så fräser hon att man sjåpar sig?

Är det bara jag, eller känns det som om det är något fel med den här bilden?

/// VampireCat

Jag sitter här i min ensamhet, ser ut genom fönstret och ser oformliga skuggor röra sig i det svarta där ute, lyssnar på ljudet av vinden, det låter ungefär som om en ilsken jätte står och bankar på taket.

Jag sitter här och funderar på hur jag känner mig. Jag vet, det borde vara enkelt att svara på en sådan fråga, men det är som om jag har lyckats placera en vägg av tjockt glas mellan mig själv och mina känslor, så de känns väldigt otydliga just  nu.

Jag har skrivit förut om hur mitt kärleksliv med ens blev så väldigt krångligt. Nu ikväll har jag spenderat viss tid med att prata med mitt ex. Trots att jag om och om igen förklarat för honom att jag är helt säker på att ett förhållande oss emellan skulle vara dödsdömt så vägrar han att ge sig. Säger jag att "jag är säker på att det inte skulle gå" säger han "Nej". Jag menar... Vad vill han att jag ska säga? Ska jag ljuga? Säga "Åh! Självklart vill jag bli tillsammans med dig igen älskling!" ? Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sagt att jag inte tror att vi har någon chans. Det är som att prata med en väg... eller en studsboll... Vad jag än säger så verkar han ha ett standardsvar att kasta tillbaks.

Så bra hade vi det faktiskt inte. Dagarna jag spenderade hemma hos honom brukade bestå av att han satt vid datorn och jag låg på hans säng och pluggade eller läste tills jag somnade av ren uttråkning. Jag förstår inte den här... besattheten eller vad man nu ska kalla det. Var det för att jag (förmodligen) är den enda tjej som stått ut med det där någon längre tid?

Nu ikväll sa jag att jag VERKLIGEN inte tror att vi har någon chans. När han bad om en chans, bara en enda, hela tiden så sa jag rakt ut nej, jag tror inte vi skulle klara det. Då blev det helt plötsligt tyst.

Jag hatar verkligen att såra andra människor. HATAR det verkligen. Jag mår skitdåligt när jag gör det. Så nu sitter jag här och försöker reda ut trasslet på trådarna som ska föreställa mina känslor. Är jag arg? Ledsen? Glad? Lättad?

I ärlighetens namn, jag vet inte. Jag vet ju att det måste göras, jag kan ju inte låta honom tro att jag är intresserad när jag verkligen inte är det. Inte heller kan jag tala om att jag träffat en annan (Gud, vad som skulle kunna hända då vill jag inte ens fundera på!) men grabben är som någon sorts magnet. Eller en svans. Hur jag är manövrerar så följer han efter.

De säger att "Det är lätt att vara liten".

Nå, jag har en nyhet åt er: Det är fan inte lätt att vara stor heller!

/// VampireCat

Det här kanske låter knäppt, men jag hade min första pojkvän när vi gick på lekis  =P  Det var den vanliga sortens puppy love med en beskyddande ton liksom.

Jag var väldigt liten, pinnsmal och ganska ömtålig, och jag var väl typ den enda som accepterade honom som han var. Han var väldigt söt. Rödhårig med hela ansiktet fullt av fräknar och pigga ögon. Han var lite mullig och hade ett jäkla humör så han hamnade i trubbel nästan jämt. På något sätt så tog vi liksom hand om varandra. Han skyddade mig när de andra i klassen retade mig, jag lugnade honom när han blev arg. Det bästa jag visste var att gå hem till honom och leka med hans kattungar.

Men allt gott har ett slut. Han flyttade och jag blev ensam igen och lovligt byte för skolans elakare barn.

Min andra kille fick jag nog i... tvåan eller trean var det nog?

Ännu ett problembarn. Han hamnade i trubbel varenda dag, men han var alltid jättesnäll mot mig. Det här kanske låter lite sadistiskt, men till och med de äldre barnen var rädda för honom och jag älskade det. Jag har nog aldrig mått så bra i skolan som jag gjorde då  =)  Ingen som var elak mot mig alls. Det bästa minnet jag har var när de äldsta barnen kastade kottar på mig och mina vänner. Helt plötsligt är det någon som börjar vråla och så börjar det flyga båda pinnar och kottar och till och med stenar. In i dungen störtar Mikael och till och med den störste av sexorna flyr sin väg. I det ögonblicket hade jag nog aldrig varit så glad över att se någon i hela mitt liv. Han spenderade resten av den dagen med att hålla mig i handen och följa med mig överallt. Lite som en livvakt.

Men tyvärr så varade inte heller detta så länge. Mikael orsakade lite för mycket problem en dag. Han gav några äldre barn ordentligt med stryk. Sedan blev han förflyttad till en annan skola.

Pojkvän nummer tre hoppade in i mitt liv ett år senare. Han var gullig och jag tyckte om att vara hemma hos honom. Lugnt och trevligt. Han lärde mig att spela tv-spel. Efter typ ett år kom jag tillbaks till skolan efter en veckas förkylning och fick veta att en annan tjej i klassen hade blivit påkommen när hon och min pojkvän kysstes, sedan hade de spenderat hela den veckan med att pussas och hålla varandra i händerna och kramas. Needless to say så tog det slut ganska snabbt efter det   *suckar*   Till och med ung kärlek är problematisk.

Vi hoppade från lågskolan till klass 7-9.

I slutet av nian träffade jag ett av mina mer seriösa förhållanden. Men trots det så varade det inte i mer än i lite mer än ett halvår. Han var gullig och trevlig och snäll och ganska romantisk av sig så jag blev ledsen när det tog slut. Han dök upp en dag och talade om att han hamnat i säng med en annan.

(och typiskt killar så blev han förvånad när jag inte ville prata mer med honom efter det avslöjandet efter att vi gjort slut)

Andra året på gymnasiet trasslade jag in mig med kille nummer 5. Ett stort misstag, men han var väldigt gullig i början. Lite bad boy men nu i efterhand känns det som om han fjantade sig alldeles för mycket.

Trots det höll vi ihop i nästan två år. (fråga mig inte varför, jag vet inte själv)

Mitt i alltihop gjorde vi slut. Det var då det trasslade till sig ordentligt. Han blev tillfälligt ihop med en annan tjej, och jag - min idiot - trasslade till det ordentligt för mig. Jag umgicks mycket med en kille jag kände och något jag sa fick honom att tro att jag var intresserad av honom. Det hela urartar rätt ordentligt när ex killen dyker upp igen och säger att han vill ha mig tillbaka. Trodde faktiskt att det skulle bli slagsmål ett tag. Det hela slutar med att jag går tillbaks till exet, det var faktiskt aldrig meningen att ge kompisen några sådana tecken och jag ångrar det verkligen. I alla fall så fortsatte vårt förhållande ett tag till innan det tog slut igen.

Tre månader går under vilka jag hela tiden blir jagad av min kompis som nu har fått för sig att jag är den enda kvinnan han någonsin har och kommer att älska och jag hela tiden ber om ursäkt för det som hände och gång på gång upprepar att jag är helt säker på att det inte skulle fungera. Rätt som det är en dag så ringer exet upp. Han är jätteledsen för det som hände bla bla bla snälla kan vi inte försöka igen?

Jag skällde  ut honom, skrek i telefonen som jag aldrig gjort förr, hävde ur mig allt det som jag hållit tyst om medan vi var ett par. Sedan la jag på och hörde inte av honom mer.

Efter gymnasiet träffade jag ingen på allvar. En kille i klassen på vuxenskolan jag började på blev väldigt intresserad och tjatade hela tiden om att han ville träffas och var väldigt närgången. Jag sa att mitt liv var väldigt trassligt just nu och att jag inte var intresserad av några närmare kontakter.

Efter ett tag gav han upp om utbildningen och slutade på skolan och efter ett tag verkade han fatta att det inte skulle leda någonstans.

Efter en del löst flirtande med killar på nätet fick jag slutligen kontakt med en underbar kille. Det var inte ens menat som en romantisk kontakt. Han ville bara ha lite tips och råd. Men ju mer vi pratade ju mer tyckte vi om varandra. Sen mitt i alltihop börjar min kompis ringa och smsa igen och tjata om att han älskar mig. Som om inte det var illa nog så börjar exet förfölja mig igen och vägrar att fatta att det inte kommer bli något mer! Och som om inte DET var illa nog så sitter jag och pratar med en annan gammal kompis och får veta att han varit kär i mig i flera år men inte vågat tala om det för mig! Och förresten, var jag singel just nu?

Hjälp...

När blev mitt kärleksliv så komplicerat????

/// VampireCat