Direktlänk till inlägg 14 mars 2011

När blev mitt kärleksliv så komplicerat?

Av vampirecat - 14 mars 2011 22:05

Det här kanske låter knäppt, men jag hade min första pojkvän när vi gick på lekis =P Det var den vanliga sortens puppy love med en beskyddande ton liksom.

Jag var väldigt liten, pinnsmal och ganska ömtålig, och jag var väl typ den enda som accepterade honom som han var. Han var väldigt söt. Rödhårig med hela ansiktet fullt av fräknar och pigga ögon. Han var lite mullig och hade ett jäkla humör så han hamnade i trubbel nästan jämt. På något sätt så tog vi liksom hand om varandra. Han skyddade mig när de andra i klassen retade mig, jag lugnade honom när han blev arg. Det bästa jag visste var att gå hem till honom och leka med hans kattungar.

Men allt gott har ett slut. Han flyttade och jag blev ensam igen och lovligt byte för skolans elakare barn.

Min andra kille fick jag nog i... tvåan eller trean var det nog?

Ännu ett problembarn. Han hamnade i trubbel varenda dag, men han var alltid jättesnäll mot mig. Det här kanske låter lite sadistiskt, men till och med de äldre barnen var rädda för honom och jag älskade det. Jag har nog aldrig mått så bra i skolan som jag gjorde då =) Ingen som var elak mot mig alls. Det bästa minnet jag har var när de äldsta barnen kastade kottar på mig och mina vänner. Helt plötsligt är det någon som börjar vråla och så börjar det flyga båda pinnar och kottar och till och med stenar. In i dungen störtar Mikael och till och med den störste av sexorna flyr sin väg. I det ögonblicket hade jag nog aldrig varit så glad över att se någon i hela mitt liv. Han spenderade resten av den dagen med att hålla mig i handen och följa med mig överallt. Lite som en livvakt.

Men tyvärr så varade inte heller detta så länge. Mikael orsakade lite för mycket problem en dag. Han gav några äldre barn ordentligt med stryk. Sedan blev han förflyttad till en annan skola.

Pojkvän nummer tre hoppade in i mitt liv ett år senare. Han var gullig och jag tyckte om att vara hemma hos honom. Lugnt och trevligt. Han lärde mig att spela tv-spel. Efter typ ett år kom jag tillbaks till skolan efter en veckas förkylning och fick veta att en annan tjej i klassen hade blivit påkommen när hon och min pojkvän kysstes, sedan hade de spenderat hela den veckan med att pussas och hålla varandra i händerna och kramas. Needless to say så tog det slut ganska snabbt efter det *suckar* Till och med ung kärlek är problematisk.

Vi hoppade från lågskolan till klass 7-9.

I slutet av nian träffade jag ett av mina mer seriösa förhållanden. Men trots det så varade det inte i mer än i lite mer än ett halvår. Han var gullig och trevlig och snäll och ganska romantisk av sig så jag blev ledsen när det tog slut. Han dök upp en dag och talade om att han hamnat i säng med en annan.

(och typiskt killar så blev han förvånad när jag inte ville prata mer med honom efter det avslöjandet efter att vi gjort slut)

Andra året på gymnasiet trasslade jag in mig med kille nummer 5. Ett stort misstag, men han var väldigt gullig i början. Lite bad boy men nu i efterhand känns det som om han fjantade sig alldeles för mycket.

Trots det höll vi ihop i nästan två år. (fråga mig inte varför, jag vet inte själv)

Mitt i alltihop gjorde vi slut. Det var då det trasslade till sig ordentligt. Han blev tillfälligt ihop med en annan tjej, och jag - min idiot - trasslade till det ordentligt för mig. Jag umgicks mycket med en kille jag kände och något jag sa fick honom att tro att jag var intresserad av honom. Det hela urartar rätt ordentligt när ex killen dyker upp igen och säger att han vill ha mig tillbaka. Trodde faktiskt att det skulle bli slagsmål ett tag. Det hela slutar med att jag går tillbaks till exet, det var faktiskt aldrig meningen att ge kompisen några sådana tecken och jag ångrar det verkligen. I alla fall så fortsatte vårt förhållande ett tag till innan det tog slut igen.

Tre månader går under vilka jag hela tiden blir jagad av min kompis som nu har fått för sig att jag är den enda kvinnan han någonsin har och kommer att älska och jag hela tiden ber om ursäkt för det som hände och gång på gång upprepar att jag är helt säker på att det inte skulle fungera. Rätt som det är en dag så ringer exet upp. Han är jätteledsen för det som hände bla bla bla snälla kan vi inte försöka igen?

Jag skällde ut honom, skrek i telefonen som jag aldrig gjort förr, hävde ur mig allt det som jag hållit tyst om medan vi var ett par. Sedan la jag på och hörde inte av honom mer.

Efter gymnasiet träffade jag ingen på allvar. En kille i klassen på vuxenskolan jag började på blev väldigt intresserad och tjatade hela tiden om att han ville träffas och var väldigt närgången. Jag sa att mitt liv var väldigt trassligt just nu och att jag inte var intresserad av några närmare kontakter.

Efter ett tag gav han upp om utbildningen och slutade på skolan och efter ett tag verkade han fatta att det inte skulle leda någonstans.

Efter en del löst flirtande med killar på nätet fick jag slutligen kontakt med en underbar kille. Det var inte ens menat som en romantisk kontakt. Han ville bara ha lite tips och råd. Men ju mer vi pratade ju mer tyckte vi om varandra. Sen mitt i alltihop börjar min kompis ringa och smsa igen och tjata om att han älskar mig. Som om inte det var illa nog så börjar exet förfölja mig igen och vägrar att fatta att det inte kommer bli något mer! Och som om inte DET var illa nog så sitter jag och pratar med en annan gammal kompis och får veta att han varit kär i mig i flera år men inte vågat tala om det för mig! Och förresten, var jag singel just nu?