Jag sitter här i min ensamhet, ser ut genom fönstret och ser oformliga skuggor röra sig i det svarta där ute, lyssnar på ljudet av vinden, det låter ungefär som om en ilsken jätte står och bankar på taket.

Jag sitter här och funderar på hur jag känner mig. Jag vet, det borde vara enkelt att svara på en sådan fråga, men det är som om jag har lyckats placera en vägg av tjockt glas mellan mig själv och mina känslor, så de känns väldigt otydliga just  nu.

Jag har skrivit förut om hur mitt kärleksliv med ens blev så väldigt krångligt. Nu ikväll har jag spenderat viss tid med att prata med mitt ex. Trots att jag om och om igen förklarat för honom att jag är helt säker på att ett förhållande oss emellan skulle vara dödsdömt så vägrar han att ge sig. Säger jag att "jag är säker på att det inte skulle gå" säger han "Nej". Jag menar... Vad vill han att jag ska säga? Ska jag ljuga? Säga "Åh! Självklart vill jag bli tillsammans med dig igen älskling!" ? Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sagt att jag inte tror att vi har någon chans. Det är som att prata med en väg... eller en studsboll... Vad jag än säger så verkar han ha ett standardsvar att kasta tillbaks.

Så bra hade vi det faktiskt inte. Dagarna jag spenderade hemma hos honom brukade bestå av att han satt vid datorn och jag låg på hans säng och pluggade eller läste tills jag somnade av ren uttråkning. Jag förstår inte den här... besattheten eller vad man nu ska kalla det. Var det för att jag (förmodligen) är den enda tjej som stått ut med det där någon längre tid?

Nu ikväll sa jag att jag VERKLIGEN inte tror att vi har någon chans. När han bad om en chans, bara en enda, hela tiden så sa jag rakt ut nej, jag tror inte vi skulle klara det. Då blev det helt plötsligt tyst.

Jag hatar verkligen att såra andra människor. HATAR det verkligen. Jag mår skitdåligt när jag gör det. Så nu sitter jag här och försöker reda ut trasslet på trådarna som ska föreställa mina känslor. Är jag arg? Ledsen? Glad? Lättad?

I ärlighetens namn, jag vet inte. Jag vet ju att det måste göras, jag kan ju inte låta honom tro att jag är intresserad när jag verkligen inte är det. Inte heller kan jag tala om att jag träffat en annan (Gud, vad som skulle kunna hända då vill jag inte ens fundera på!) men grabben är som någon sorts magnet. Eller en svans. Hur jag är manövrerar så följer han efter.

De säger att "Det är lätt att vara liten".

Nå, jag har en nyhet åt er: Det är fan inte lätt att vara stor heller!

/// VampireCat