Sitter här vid datorn ännu en gång. Kroppen känns tung och själen ledsen. Jag har sårat någon igen och vet om det.

Jag har tänkt mycket de senaste veckorna och kommit fram till något som skrämmer mig.

Jag har inget hjärta.

Jag menar, visst har jag ett hjärta, jag vore väl död annars antar jag, men jag känner ingenting. Jag upplever livet som genom en hinna av glas. Även om jag reagerar på min omgivning, skrattar, gråter, älskar... Det som är "Jag" förblir ändå märkligt oberört. Jag vet att något är roligt och skrattar, jag kan till och med tycka att något är så hysteriskt roligt att jag faller ihop på marken och kämpar för att få luft medan jag skrattar som en galning. Och ändå är det som om kärnan i mig förblir märkligt oberörd. Jag ser en sorglig film eller får veta något riktigt hemskt och gråterfloder, men orden tar sig inte igenom skölden som skyddar mitt innersta. Jag förblir oberörd innerst inne.

Kärlek är det svåraste. Jag kan se att någon älskar mig, och i sanningens namn kan jag tycka väldigt mycket om dem tillbaks också, men kärlek... Det är som om det ordet inte riktigt existerar för mig längre. Däremot när jag sårar någon och vet om att jag har gjort det fast det inte är vad jag vill... Just nu sitter jag här och känner hur skulden bankar på min sköld så att den skälver i bröstet. Mitt hjärta fladdrar i en ojämn takt som gör ont. Hela mitt väsen verkar hålla andan, redo att skygga när skölden slutligen ska gå sönder och alla dessa känslor som jag vet är fruktansvärt plågsamma ska krascha ner över mig. Men än så länge håller skölden fortfarande. Kanske är skulden närmare att bryta igenom för att den känslan kommer direkt ifrån mig och inte utifrån?

Exet ringde mig idag igen. Nykter den här gången. Han ville veta rakt av hur jag ville ha det, som om jag inte hade varit tydlig nog med det senaste gången vi pratade eller de hundra gångerna innan det. Jag förklarade att jag inte kan bli tillsammans med någon som jag inte älskar.

Jag kan faktiskt inte rå för det. Kunde jag skulle jag hålla mitt hjärta i händerna och knyta an med varenda människa som ville det och gladerligen ta smällarna när de kom, men jag kan inte. Mitt hjärta är inlåst någonstans där jag inte kommer åt det.

Jag vet att jag sårade hono. Hade han låtit mig förklara och verkligen lyssnat på vad jag sa så hade det hela nog gått mycket bättre. Jag avskyr verkligen att såra folk. Det gör mig livstrött.

/// En väldigt trött VampireCat

Okej, jag har tidigare skrivit om mit seriöst rubbade ex. Okej, inga problem med det. Alla killar har sina egenheter. Men nu börjar jag undra: Har han något alls innanför pannbent eller är det bara ett enda stor vacuum?

Ungefär såhär utspelade sig dagen för mig (dock i en rejält förkortad och något redigerad version för att det inte ska ta tre dagar att läsa):

Kevin - Ska vi ses i helgen?

Jag - Nej, jag har för mycket att göra och orkar inte med sällskap.

Kevin - Jag skulle inte störa.

Jag - Så vad ska du göra menar du? Åka hela vägen hit ut och sedan sitta stilla och glo?

Kevin - Jag kan läsa en bok eller spela datorspel eller något.

Jag - Känns som en väldigt onödig resa med tanke på att du måste åka hem igen på kvällen.

Kevin - Kan jag inte stanna över natten då?

Jag - Nej.

Kevin - Varför inte?

Jag - Av många anledningar. Dels har jag inte mat nog för två hemma, dels har jag mycket att göra, sen ska jag iväg tidigt dagen efter och har inte tid att snubbla över dig.

Kevin - Meh, nu är du taskig, jag vill ju träffa dig ju.

Jag - Och jag säger att jag varken har tid, ork eller lust.

Kevin - Men jag mår så bra när jag är med dig.

Jag - Det kan jag inte rå för, du får inte komma hit.

Kevin - Men varför inte?

Jag - Av de anledningarna som jag redan har räknat upp!

Kevin - Men jag har ju skaffat en massa grejer till i helgen! Jag har köpt godis och laddat ner en massa filmer och allt!

Jag - Jag kan faktiskt inte rå för att du planerar för att spendera helgen här fast du inte har blivit inbjuden!

Kevin - Men jag måste få träffa dig!

Jag - Jag har inte tid! Och jag förstår faktiskt inte vad du ska göra här när jag inte har tid att umgås med dig och inte är på humör för att vara social. Leka med datorn kan du väl lika gärna göra hemma?

Kevin - Men jag vill träffas!  (sagt med extremt gnällig röst)

Jag - Sluta bete dig som en bortskämd unge är du snäll. Om du nu är så kär i mig som du påstår så kunde man ju tycka att du skulle kunna respektera mina önskemål om inte annat.

Kevin - Meh, vi måste ju träffas...

Jag - Inte när jag är upptagen! Jag kan inte boka om hela mitt liv så att det passar dig det måste du väl ändå fatta?

Kevin - Men vad ska jag hitta på hela helgen då? Jag vill ju träffa dig! Jag kommer åka ut till dig i alla fall.

Jag - Kevin om du kommer ut hit så kommer jag inte att släppa in dig! Jag har sagt att jag inte har tid att träffa dig och jag förväntade mig faktiskt att du skulle vara vuxen nog att fatta att jag menar allvar!

Kevin - Men jag vill vara nära dig!

Jag - Om du är så desperat efter sällskap så ring till någon annan!  (då menat en kompis som han kunde spela med eller annat)

Kevin - Vadå någon annan!? Jag träffar fan inga andra! Jag är fan inte otrogen!

Jag - Man kan inte vara otrogen mot någon som man inte har något riktigt förhållande med.

Kevin - Det kanske är du som är otrogen! Är det därför jag inte får komma ut kanske? Ska du ha en annan kille hos dig i helgen?!

Jag - Sån där skit tänker jag fan inte stå här och lyssna på, allra minst från dig!

Vid det här laget la jag på luren. Allvarligt. Killen är nästan 25 men det är som att prata med en bortskämd femåring! Jag var så förbannad att jag allvarligt funderade på att kasta telefonen i väggen. Lyckligtvis gjorde jag inte detta, hade gjort ett stort hål i min kassa att behöva köpa en ny telefon, även om jag visserligen behöver en ny. Istället gick jag runt och var fruktansvärt irriterad. Det blev ju inte precis bättre av att han började skicka smstill mig senare istället. Först bad han om ursäkt och jag sa att jag fortfarande var arg men försökte förlåta honom. Sen kom den riktiga chocken! Han började prata om att han tyckte att det var dags att jag slutade låtsas och en massa annat. Där sitter jag som ett annat frågetecken och fattar inte alls vad han pratar om. När jag frågar vad han menar så säger han att han vet att jag fortfarande älskar honom och att jag ska sluta retas med honom. Jag frågar honom vad fan han snackar om, jag har varit helt uppriktig mot honom från början om att jag inte älskar honom längre. Men idioten ger sig inte. Han har fantiserat ihop en helt annan värld verkar det som. Han är helt övertygad om att jag älskar honom och att det är han och jag för evigt. Usch. Jag visste att Kevin var lite småknäpp men att han var helt och fullständigt sinnessjuk, det var faktiskt en nyhet. Hur jag än pratade med honom så vägrade han fatta att han hade fel, att jag verkligen inte är intresserad av honom på det sättet längre. Jag slutade svara på hans sms efter ett tag efter att ha skällt ut honom för vilken gång i ordningen vet jag inte.

Då går den idioten och super sig full och börjar ringa till mig om och om igen istället! Han ringde över 30 gånger! Allvarligt, killen börjar bli otäck! Tror ni någon skulle sakna honom om jag lät slå ner honom och skickade honom till Guatemala i en säck?

/// VampireCat