Jag låg nästan hela natten inatt och mådde skitdåligt. Inte den sortens dåligt som i Åh-Gud-Jag-Tror-Jag-Måste-Kräkas alltså. Tro det eller ej, men ännu ett gammal ex sökte upp mig giår, lika förbannat envis som de andra.

Varför kan det förflutna aldrig förbli förflutet?

Med honom kom en massa minnen som jag lagt ner en hel del tid och energi på att glömma. Alla dåliga beslut man fattade på den tiden, hur dåligt man mådde mm.

Lägg till allt detta till det faktum att killen man faktiskt har förälskat sig i med ens verkar väldigt undvikande och voilá: En sömnlös natt full av plågsamma tankar och minnen.

Jag låg väl vaken fram till klockan sex idag på morgonen innan jag somnade av ren utmattning.

Osäkerhet suger.

Jag vet att det här är nytt, att åldersskillnaden mellan oss är rätt stor (i alla fall antar jag att den är det för honom) men ändå... Jag önskar att han ville prata med mig. Tala om vad som bekymrar honom...

Sen lever man med: Kommer Danne också börja prata om att han vill träffas varje dag? Kommer han också börja tjata om att han vill bli tillsammans igen?

Kommer Casper återuppta sina övertalningsförsök? Ska jag behöva leva med "Du är den enda jag någonsin älskat och någonsin kommer att älska" varje dag och veta att jag aldrig kommer kunna besvara de känslorna?

Ska jag behöva lyssna till Kevins prat om att han vill vara med mig mer än något annat trots att jag hela tiden talar om att jag inte är intresserad? Hans böner om en sista chans?

Eller Andrés prat om att han alltid älskat mig men inte vågat tala om det, och att han nu har fattat ett beslut och verkligen vill få mig att förstå att han vill göra ett allvarligt försök...

... Jag förstår verkligen inte det här. Jag har aldrig tyckt att jag är speciellt söt eller intressant. Jag har perioder då det knappt går att umgås med mig eftersom jag är så deppig, sedan har jag perioder då jag är så pysslig av mig att ett städat rum kan förvandlas till ett katastrofområde på ett par sekunder av alla saker jag drar fram och perioder då jag är så sprudlande energisk att jag går folk på nerverna bara genom att vara i samma rum med dem. Och ändå kommer de efter mig som bin efter honung?

Jag förstår det inte...

/// En deppig och förvirrad VampireCat