Jag sitter här, instängd i ett rum och försöker njuta av tystnaden medan jag kan.

Det här är ytterligare en sån där dag när allting är mitt fel.

Tvättlinan gick sönder - På något sätt är det mitt fel.

De hade inga sellerifrön på maxi - På något sätt är det mitt fel, som om de på något magiskt sätt skulle ha trollat dit sig själva om jag bara letat lite till.

Det blev inte städat igår för HON ville vila - Det är förstås mitt fel, varför klev jag inte upp vid sju idag och städade medan hon var iväg?

Tallriken som hon åt på sent igårkväll stod kvar på bänken imorse - mitt fel, givetvis, varför hade jag inte satt in den?

Pappa hade lämnat ett glas på bänken samt en massa brödsmulor - Mitt fel  "Fy Fan vad här ser ut! Varför måste det alltid se ut som en soptipp när du har varit i köket?" Men glöm bort den där lilla detaljen om att jag är oskyldig, för all del.

Hon står en halvmeter ifrån block och penna, men måste ändå skrika till mig, som sitter i vardagsrummet, vad hon vill ha handlat? Allvarligt?

Hon gnäller på att det blir iskallt i huset när det drar från kattluckan i mitt rum, men sen kan hon ha varenda dörr och fönster öppet i flera timmar och om en annan klagar så fräser hon att man sjåpar sig?

Är det bara jag, eller känns det som om det är något fel med den här bilden?

/// VampireCat