Det här kanske låter knäppt, men jag hade min första pojkvän när vi gick på lekis  =P  Det var den vanliga sortens puppy love med en beskyddande ton liksom.

Jag var väldigt liten, pinnsmal och ganska ömtålig, och jag var väl typ den enda som accepterade honom som han var. Han var väldigt söt. Rödhårig med hela ansiktet fullt av fräknar och pigga ögon. Han var lite mullig och hade ett jäkla humör så han hamnade i trubbel nästan jämt. På något sätt så tog vi liksom hand om varandra. Han skyddade mig när de andra i klassen retade mig, jag lugnade honom när han blev arg. Det bästa jag visste var att gå hem till honom och leka med hans kattungar.

Men allt gott har ett slut. Han flyttade och jag blev ensam igen och lovligt byte för skolans elakare barn.

Min andra kille fick jag nog i... tvåan eller trean var det nog?

Ännu ett problembarn. Han hamnade i trubbel varenda dag, men han var alltid jättesnäll mot mig. Det här kanske låter lite sadistiskt, men till och med de äldre barnen var rädda för honom och jag älskade det. Jag har nog aldrig mått så bra i skolan som jag gjorde då  =)  Ingen som var elak mot mig alls. Det bästa minnet jag har var när de äldsta barnen kastade kottar på mig och mina vänner. Helt plötsligt är det någon som börjar vråla och så börjar det flyga båda pinnar och kottar och till och med stenar. In i dungen störtar Mikael och till och med den störste av sexorna flyr sin väg. I det ögonblicket hade jag nog aldrig varit så glad över att se någon i hela mitt liv. Han spenderade resten av den dagen med att hålla mig i handen och följa med mig överallt. Lite som en livvakt.

Men tyvärr så varade inte heller detta så länge. Mikael orsakade lite för mycket problem en dag. Han gav några äldre barn ordentligt med stryk. Sedan blev han förflyttad till en annan skola.

Pojkvän nummer tre hoppade in i mitt liv ett år senare. Han var gullig och jag tyckte om att vara hemma hos honom. Lugnt och trevligt. Han lärde mig att spela tv-spel. Efter typ ett år kom jag tillbaks till skolan efter en veckas förkylning och fick veta att en annan tjej i klassen hade blivit påkommen när hon och min pojkvän kysstes, sedan hade de spenderat hela den veckan med att pussas och hålla varandra i händerna och kramas. Needless to say så tog det slut ganska snabbt efter det   *suckar*   Till och med ung kärlek är problematisk.

Vi hoppade från lågskolan till klass 7-9.

I slutet av nian träffade jag ett av mina mer seriösa förhållanden. Men trots det så varade det inte i mer än i lite mer än ett halvår. Han var gullig och trevlig och snäll och ganska romantisk av sig så jag blev ledsen när det tog slut. Han dök upp en dag och talade om att han hamnat i säng med en annan.

(och typiskt killar så blev han förvånad när jag inte ville prata mer med honom efter det avslöjandet efter att vi gjort slut)

Andra året på gymnasiet trasslade jag in mig med kille nummer 5. Ett stort misstag, men han var väldigt gullig i början. Lite bad boy men nu i efterhand känns det som om han fjantade sig alldeles för mycket.

Trots det höll vi ihop i nästan två år. (fråga mig inte varför, jag vet inte själv)

Mitt i alltihop gjorde vi slut. Det var då det trasslade till sig ordentligt. Han blev tillfälligt ihop med en annan tjej, och jag - min idiot - trasslade till det ordentligt för mig. Jag umgicks mycket med en kille jag kände och något jag sa fick honom att tro att jag var intresserad av honom. Det hela urartar rätt ordentligt när ex killen dyker upp igen och säger att han vill ha mig tillbaka. Trodde faktiskt att det skulle bli slagsmål ett tag. Det hela slutar med att jag går tillbaks till exet, det var faktiskt aldrig meningen att ge kompisen några sådana tecken och jag ångrar det verkligen. I alla fall så fortsatte vårt förhållande ett tag till innan det tog slut igen.

Tre månader går under vilka jag hela tiden blir jagad av min kompis som nu har fått för sig att jag är den enda kvinnan han någonsin har och kommer att älska och jag hela tiden ber om ursäkt för det som hände och gång på gång upprepar att jag är helt säker på att det inte skulle fungera. Rätt som det är en dag så ringer exet upp. Han är jätteledsen för det som hände bla bla bla snälla kan vi inte försöka igen?

Jag skällde  ut honom, skrek i telefonen som jag aldrig gjort förr, hävde ur mig allt det som jag hållit tyst om medan vi var ett par. Sedan la jag på och hörde inte av honom mer.

Efter gymnasiet träffade jag ingen på allvar. En kille i klassen på vuxenskolan jag började på blev väldigt intresserad och tjatade hela tiden om att han ville träffas och var väldigt närgången. Jag sa att mitt liv var väldigt trassligt just nu och att jag inte var intresserad av några närmare kontakter.

Efter ett tag gav han upp om utbildningen och slutade på skolan och efter ett tag verkade han fatta att det inte skulle leda någonstans.

Efter en del löst flirtande med killar på nätet fick jag slutligen kontakt med en underbar kille. Det var inte ens menat som en romantisk kontakt. Han ville bara ha lite tips och råd. Men ju mer vi pratade ju mer tyckte vi om varandra. Sen mitt i alltihop börjar min kompis ringa och smsa igen och tjata om att han älskar mig. Som om inte det var illa nog så börjar exet förfölja mig igen och vägrar att fatta att det inte kommer bli något mer! Och som om inte DET var illa nog så sitter jag och pratar med en annan gammal kompis och får veta att han varit kär i mig i flera år men inte vågat tala om det för mig! Och förresten, var jag singel just nu?

Hjälp...

När blev mitt kärleksliv så komplicerat????

/// VampireCat

Jag är så arg så mina armar skakar faktiskt!

Jag städar huset, fixar tvätten, förbereder maten. Och vad får jag?

Skit skit skit skit skit skit skit!!!!

Det ligger en tuss av katthår på golvet, du har inte städat ordentligt!

 - Vi har tre katter, det tillkommer nya tussar hela tiden!

Det ligger en massa tvätt i tvättstugan, varför har du inte lagt in den?

 - Det är ER tvätt, inte min, jag vet inte var ni vill ha era saker!

Varför har du inte tömt kattlådan?

 - Det har jag men katterna har ju använt den sedan dess!

Det ingår faktiskt i städningen att tömma soporna också!

 - När jag städade var inte soppåsen full, det där slängde jag alldeles nyss när jag höll på med maten!

Fy fan säger jag bara, jag tror jag flyttar ut i ett tält i skogen istället, det är nog fan lugnare!

/// VampireCat

Okej, på sista tiden har jag blivit påhoppad från alla möjliga håll om att jag måste ta ansvar. Ta hand om saker här hemma bla bla bla skaffa ett jobb! Som om jag inte försöker! Hur lätt är det för någon som inte har den minsta lilla erfarenhet att få en anställning när allt folk vill ha är erfarenhet?

Jösses, säger jag bara. De kan ge sig ut och söka arbete själva utan att uppge några referenser så får de själva se hur lätt det är!

Och vad gäller att ta ansvar här hemma? Vem är det som städar? Lagar mat? Handlar? Tvättar???

När jag tvättar hänger jag tvätten tätt på linan så att allt ska få plats, jag hänger underkläder och strumpor sorterat på torkställningen och SLÄNGER TRASIGA STRUMPOR!!! När någon annan har blivit tvungen att ta hand om tvätten så är det en riktig mardröm att försöka ta hand om det när det torkat. Jag har haft bråttom och dragit åt mig en tröja ut högen i tvättstugan bara för att upptäcka att något geni har vikt ihop tröjan ut-och-in! Hur svårt ska det egentligen behöva vara att få en T-shirt på rätt håll innan man viker ihop den???

Och strumpor? Ska det verkligen behöva vara så svårt att sortera bort strumpor som har så stora hål i sig att man utan problem kan köra handen rakt igenom strumpan? Allvarligt???

Och är det verkligen hjärnkirurgi att tvätta? Man sorterar så att man får tre högar: Vittvätt, mörkt och färgat och handtvätt/ömtåligt.

Men neeeeejjj då! Vadå sortera? Äsch, lägg alltihop i samma hög och tryck i det i maskinen bara! Hur illa kan det gå?

Det kan gå så illa att din nya svartvita tröja som skulle tvättas kallt blir helt grå eftersom den inte tålde att tvättas på det sättet! Eller att din supersnygga tröja med guldtryck på bröstet plötsligt ser ut som en ilsken katt har gått på den!

Allvarligt talat, skolorna borde hålla lektioner i hur man tvättar! En del människor blir livsfarliga när de kommer i närheten av en tvättmaskin! Är det inte rätt så uppenbart att man inte ska tvätta en tunika i nästan rent siden ihop med kläderna som man haft på sig när man jobbat på en fabrik hela dagen? Det ärINTE PRECIS BRA att tvätta siden ihop med olja, damm, slagg och metallspån! Adjö vackra sidenplagg, vila i frid.  =(

Punkt två på dagordningen är kylskåpet och skafferiet. Hur svårt är det att slänga ut mat som har börjat mögla? Jag öppnade skafferiet idag för första gången på ett tag och kunde inte fatta vad det var som luktade. Inte för att jag behövde leta så länge. Varför i hela friden köper man jättepaket med bröd när man vet att man inte äter mer än ett par skivor i veckan? Mer än en halv påse skivad franske låg nedtryckt i en av korgarna (hyllor i metall som man kan dra ut precis som korgar) och det var så grönt att det såg ut som oasis! Och de gnäller på mig när jag glömmer vika ihop mjölkpaketen innan jag slänger dem?

Samma sak gäller kylskåpet. Om man köper två jättefina fläskfiléer och bara grillar en av dem, är det inte logiskt att då lägga ner den andra i frysen? Neeeejjjj då! Släng en massa halvtomma paket med pålägg och en påse grillade revben som är så gammal att den snart kryper ut på egen hand över köttet. Det blir väl inte dåligt av att ligga i kylen en vecka eller två?

Suck

Och de gnäller på mig om att ta ansvar? Allvarligt?

/// VampireCat

Om jag någonsin hade lyckats glömma varför jag dumpade min kille (mitt ex sedan ett par år tillbaks) så fick jag en rejäl påminnelse idag!!

När jag gick i gymnasiet så var jag ihop med en kille som gick samma program som jag. Det fungerade rätt bra för oss. Jag vet inte hur det var för honom men jag medger villigt att jag inte investerade speciellt mycket känslor i förhållandet. Det var så att säga mer fysiskt än psykiskt. Ännu en sak jag villigt ska medge är att han var en jäkla skitstövel mot de flesta. Snackade skit om kompisar så fort de lämnade rummet och hittade på en massa dumheter. Gud vet att jag mer än en gång fick lösa honom ur diverse knipor! Men mot mig var han jättegullig, för det mesta. Efter att vi gjort slut (en historia som är lång och helknäpp som jag kan dra en annan gång) så fick jag dock veta att jag själv också var utsatt för dessa påhopp från hans sida,

I alla fall. Åren gick och jag tänkte inte mycket på honom. Sedan börjar det utan förvarning plinga i min msn. Han börjar med att skicka glada små hälsningar, som jag ignorerar, han frågar hur det är med mig och en massa annat. När han sedan inte får svar så övergår han till att skicka sms till mig. Minst en till två gånger om dagen. Jag fortsätter att ignorera honom, ovillig att återuppta kontakten. Sedan börjar det dyka upp nya mailadresser på min msn. I tron att någon kanske skaffat ny mail lade jag till användaren i mina kontakten. Överraskning! Den var han - igen. Jag började bli ganska irriterad nu och skrev till honom och frågade vad han ville. Först spelade han oskyldig och påstod att han bara ville prata, han tyckte inte att det faktum att vi (jag) gjort slut skulle behöva fördärva vår vänskap.

Misstänksam och inte så lite irriterad fortsatte jag att prata med honom. Och givetvis, efter en stund kröp det fram. Han mådde skitdåligt för att ingen ville prata med honom längre. Han hade ju gjort sig ovän med varenda människa han kände innan han flyttade och typ alla han kände undvek honom. Jag lät honom skriva och klaga och bara väntade på det jag visste skulle komma, och nog kände jag honom rätt alltid. Efter typ tio minuters oavbrutet skrivande och prat om hur ensam han var kom det fram. "Den enda gången i mitt liv som jag någonsin varit riktigt lycklig var ju ihop med dig!". Detta avslöjande följs av diverse böner och smicker. Snälla snälla, kan vi inte försöka igen? Jag behöver verkligen dig! bla bla bla    (jag vet att det här låter känslokallt, men det ska tilläggas att killen är som en trasig skiva, allt han sa har han upprepat för mig ordagrant minst hundra gånger)   Jag fortsätter prata med honom och betonar att jag inte har den sortens känslor kvar för honom men han insisterar på att vi ska försöka ändå.

Efter flera dagars tjat går jag med på att träffa honom och han kommer hem till mig. Han gör verkligen sitt bästa för att vara charmig men i ärlighetens namn tycker jag mest han är fånig. Vi går en prommenad och han berättar hur det är med hans familj, vad han själv gör nu och om igen: hur dåligt han mår och hur ensam han känner sig. Jag ställer en hel del frågor till honom men märker att jag aldrig får något direkt svar på dem. Jag kan faktiskt vara tålmodig om jag vill och jag fick använda väldigt mycket tålamod när jag lyssnade på honom. Timmarna gick och efter ett tag var han tvungen att åka hem igen. Jag frågade när han ville träffas nästa gång och fick svaret: Jag vet inte, vi kan väl höras på msn eller sms?

Dagarna gick utan att jag hörde något från honom, sedan börjar det puckot med vanan att skicka sms till mig klockan 08:00 på morgonen! Jag skriver tillbaks till honom och frågar om han är riktigt klok, jag är arbetslös och sover så dags!

Till svar får jag en massa skratt och struntprat om att jag är en sömntuta och att jag borde skaffa mig ett jobb.

Den kommentaren gjorde mig riktigt förbannad. Det är skitsvårt för någon med min utbildning att få jobb när man inte har någon praktisk erfarenhet annan än den man fått på fyra veckors praktik, vilken jag upptäckt inte räknas alls.

Jag skrev tillbaks och sa exakt vad jag kände men fick inget svar. Som vanligt.

Mot bättre vetande höll jag kontakten med honom, han hade uppenbarligen ingen annan som var villig att prata med honom. Jag frågade då och då om han ville träffas när han slutat jobba eller någon gång i helgen, men varje gång jag frågade så bytte han samtalsämne. När han själv sedan väl fick tummen ur och frågade om vi kunde ses så valde han alltid tidpunkter då jag hade annat för mig. Jag skulle på tjejkväll, jag skulle hjälpa någon, skulle besöka en släkting m.m Inget man tar med sig ex pojkvännen till precis. Speciellt inte när man vet att han har svårt att vara artig mot folk.

Den här lilla dansen fortsätter ett tag sedan bestämde vi att han skulle komma och hälsa på mig på fredagen. Jag städar hemma och tvättar och en massa annat. Jag vet att han slutar vid tvåtiden och borde komma runt halv tre eller tre. Men klockan tickar och inget ex trillar in. Vid fyra skriver jag och frågar hur dags han tänker komma hit. Inget svar. Klockan blir tjugo i fem och jag skriver igen och frågar om han har ångrat sig och inte kommer. Då får jag svar och han frågar om någon annan vet att han kommer för alla jag känner hatar ju honom. Jag frågar vad det är för larv men åter: Inget svar.

Mer och mer irriterad bänkar jag mig framför datorn och roar mig med något fånigt spel. Vid kvart i nio på kvällen har jag fortfarande inte fått varken svar eller ursäkt.

Jag loggar in på msn dagen efter och frågar varför han inte svarade och varför han inte dök upp som avtalat. Till svar fick jag att hans föräldrar inte vill att han ska träffa mig för att de anser att jag har dåligt inflytande på honom! Jag frågade vad i hela världen de menade med det! Jo, jag var ju snäll och så, men jag var ju arbetslös och hade inget körkort och så tyckte ju hans (allsmäktiga) mamma att jag var lite väl slampig och egentligen inte passade som flickvän. Jag stirrade - helt ärligt! - på skärmen i nästan en hel minut innan jag kunde veckla ut fingrarna och skriva tillbaks: va? Jag fick en massa undanflykter och tjaffs om att alla har rätt till sin egen åsikt men att han absolut inte höll med sin mamma.

Så arg att jag lätt hade kunnat knuffa honom utför trappen om jag haft honom framför mig frågade jag om han hade talat om det för sin mamma då?

Nej nej nej, det kunde han ju absolut inte göra! Gjorde han det skulle han ju bli utslängd och bli tvungen att köpa sig en ny lägenhet och hur skulle det då gå med hans sparande?

Till svar skrev jag att han var för jäkla ynklig som inte kunde stå upp och försvara den han påstod att han ville ha ett förhållande med och tillade att om hans föräldrar ny hyste en sådan aversion mot mig så kunde han glömma rakt av att jag någonsin gick hem till honom igen!

Hans svar var att han tyckte jag skulle komma hem till honom och visa upp mig för hans föräldrar. Jag frågade vad han menade med det men fick dra svartet ur honom. Sedan började han mitt i samtalet gnälla om att han mådde så psykiskt dåligt igen. Jag sa åt honom att inte försöka byta samtalsämne för det skulle inte få mig att släppa samtalet. Efter en del om och men kom det slutligen fram.

Han vill inte va med en tjej som inte jobbar.

Han vill ju kunna bo ihop och det går ju inte om en inte jobbar. Eller pluggar.

Han har själv sökt upp mig, bönfallit mig att ta honom tillbaks och försöka igen, sedan vill han inte bestämma träff och skriver typ ingenting vettigt till mig på msn. När vi sedan bestämmer träff så dyker han inte upp. Och sist men inte minst så kläcker han ur sig att han vägrar försvara mig inför sin ragata till mamma och att han bara blir ihop med mig igen om jag skaffar ett jobb och flyttar ihop med honom?

En del killar saknar verkligen hjärna.

/// VampireCat