Sitter här vid datorn ännu en gång. Kroppen känns tung och själen ledsen. Jag har sårat någon igen och vet om det.

Jag har tänkt mycket de senaste veckorna och kommit fram till något som skrämmer mig.

Jag har inget hjärta.

Jag menar, visst har jag ett hjärta, jag vore väl död annars antar jag, men jag känner ingenting. Jag upplever livet som genom en hinna av glas. Även om jag reagerar på min omgivning, skrattar, gråter, älskar... Det som är "Jag" förblir ändå märkligt oberört. Jag vet att något är roligt och skrattar, jag kan till och med tycka att något är så hysteriskt roligt att jag faller ihop på marken och kämpar för att få luft medan jag skrattar som en galning. Och ändå är det som om kärnan i mig förblir märkligt oberörd. Jag ser en sorglig film eller får veta något riktigt hemskt och gråterfloder, men orden tar sig inte igenom skölden som skyddar mitt innersta. Jag förblir oberörd innerst inne.

Kärlek är det svåraste. Jag kan se att någon älskar mig, och i sanningens namn kan jag tycka väldigt mycket om dem tillbaks också, men kärlek... Det är som om det ordet inte riktigt existerar för mig längre. Däremot när jag sårar någon och vet om att jag har gjort det fast det inte är vad jag vill... Just nu sitter jag här och känner hur skulden bankar på min sköld så att den skälver i bröstet. Mitt hjärta fladdrar i en ojämn takt som gör ont. Hela mitt väsen verkar hålla andan, redo att skygga när skölden slutligen ska gå sönder och alla dessa känslor som jag vet är fruktansvärt plågsamma ska krascha ner över mig. Men än så länge håller skölden fortfarande. Kanske är skulden närmare att bryta igenom för att den känslan kommer direkt ifrån mig och inte utifrån?

Exet ringde mig idag igen. Nykter den här gången. Han ville veta rakt av hur jag ville ha det, som om jag inte hade varit tydlig nog med det senaste gången vi pratade eller de hundra gångerna innan det. Jag förklarade att jag inte kan bli tillsammans med någon som jag inte älskar.

Jag kan faktiskt inte rå för det. Kunde jag skulle jag hålla mitt hjärta i händerna och knyta an med varenda människa som ville det och gladerligen ta smällarna när de kom, men jag kan inte. Mitt hjärta är inlåst någonstans där jag inte kommer åt det.

Jag vet att jag sårade hono. Hade han låtit mig förklara och verkligen lyssnat på vad jag sa så hade det hela nog gått mycket bättre. Jag avskyr verkligen att såra folk. Det gör mig livstrött.

/// En väldigt trött VampireCat

Okej, jag har tidigare skrivit om mit seriöst rubbade ex. Okej, inga problem med det. Alla killar har sina egenheter. Men nu börjar jag undra: Har han något alls innanför pannbent eller är det bara ett enda stor vacuum?

Ungefär såhär utspelade sig dagen för mig (dock i en rejält förkortad och något redigerad version för att det inte ska ta tre dagar att läsa):

Kevin - Ska vi ses i helgen?

Jag - Nej, jag har för mycket att göra och orkar inte med sällskap.

Kevin - Jag skulle inte störa.

Jag - Så vad ska du göra menar du? Åka hela vägen hit ut och sedan sitta stilla och glo?

Kevin - Jag kan läsa en bok eller spela datorspel eller något.

Jag - Känns som en väldigt onödig resa med tanke på att du måste åka hem igen på kvällen.

Kevin - Kan jag inte stanna över natten då?

Jag - Nej.

Kevin - Varför inte?

Jag - Av många anledningar. Dels har jag inte mat nog för två hemma, dels har jag mycket att göra, sen ska jag iväg tidigt dagen efter och har inte tid att snubbla över dig.

Kevin - Meh, nu är du taskig, jag vill ju träffa dig ju.

Jag - Och jag säger att jag varken har tid, ork eller lust.

Kevin - Men jag mår så bra när jag är med dig.

Jag - Det kan jag inte rå för, du får inte komma hit.

Kevin - Men varför inte?

Jag - Av de anledningarna som jag redan har räknat upp!

Kevin - Men jag har ju skaffat en massa grejer till i helgen! Jag har köpt godis och laddat ner en massa filmer och allt!

Jag - Jag kan faktiskt inte rå för att du planerar för att spendera helgen här fast du inte har blivit inbjuden!

Kevin - Men jag måste få träffa dig!

Jag - Jag har inte tid! Och jag förstår faktiskt inte vad du ska göra här när jag inte har tid att umgås med dig och inte är på humör för att vara social. Leka med datorn kan du väl lika gärna göra hemma?

Kevin - Men jag vill träffas!  (sagt med extremt gnällig röst)

Jag - Sluta bete dig som en bortskämd unge är du snäll. Om du nu är så kär i mig som du påstår så kunde man ju tycka att du skulle kunna respektera mina önskemål om inte annat.

Kevin - Meh, vi måste ju träffas...

Jag - Inte när jag är upptagen! Jag kan inte boka om hela mitt liv så att det passar dig det måste du väl ändå fatta?

Kevin - Men vad ska jag hitta på hela helgen då? Jag vill ju träffa dig! Jag kommer åka ut till dig i alla fall.

Jag - Kevin om du kommer ut hit så kommer jag inte att släppa in dig! Jag har sagt att jag inte har tid att träffa dig och jag förväntade mig faktiskt att du skulle vara vuxen nog att fatta att jag menar allvar!

Kevin - Men jag vill vara nära dig!

Jag - Om du är så desperat efter sällskap så ring till någon annan!  (då menat en kompis som han kunde spela med eller annat)

Kevin - Vadå någon annan!? Jag träffar fan inga andra! Jag är fan inte otrogen!

Jag - Man kan inte vara otrogen mot någon som man inte har något riktigt förhållande med.

Kevin - Det kanske är du som är otrogen! Är det därför jag inte får komma ut kanske? Ska du ha en annan kille hos dig i helgen?!

Jag - Sån där skit tänker jag fan inte stå här och lyssna på, allra minst från dig!

Vid det här laget la jag på luren. Allvarligt. Killen är nästan 25 men det är som att prata med en bortskämd femåring! Jag var så förbannad att jag allvarligt funderade på att kasta telefonen i väggen. Lyckligtvis gjorde jag inte detta, hade gjort ett stort hål i min kassa att behöva köpa en ny telefon, även om jag visserligen behöver en ny. Istället gick jag runt och var fruktansvärt irriterad. Det blev ju inte precis bättre av att han började skicka smstill mig senare istället. Först bad han om ursäkt och jag sa att jag fortfarande var arg men försökte förlåta honom. Sen kom den riktiga chocken! Han började prata om att han tyckte att det var dags att jag slutade låtsas och en massa annat. Där sitter jag som ett annat frågetecken och fattar inte alls vad han pratar om. När jag frågar vad han menar så säger han att han vet att jag fortfarande älskar honom och att jag ska sluta retas med honom. Jag frågar honom vad fan han snackar om, jag har varit helt uppriktig mot honom från början om att jag inte älskar honom längre. Men idioten ger sig inte. Han har fantiserat ihop en helt annan värld verkar det som. Han är helt övertygad om att jag älskar honom och att det är han och jag för evigt. Usch. Jag visste att Kevin var lite småknäpp men att han var helt och fullständigt sinnessjuk, det var faktiskt en nyhet. Hur jag än pratade med honom så vägrade han fatta att han hade fel, att jag verkligen inte är intresserad av honom på det sättet längre. Jag slutade svara på hans sms efter ett tag efter att ha skällt ut honom för vilken gång i ordningen vet jag inte.

Då går den idioten och super sig full och börjar ringa till mig om och om igen istället! Han ringde över 30 gånger! Allvarligt, killen börjar bli otäck! Tror ni någon skulle sakna honom om jag lät slå ner honom och skickade honom till Guatemala i en säck?

/// VampireCat

The song Stars by TaTu

How did we ever go this far?
You touch my hand and start the car
And for the first time in my life
I'm crying

Are we in space? Do we belong?
Someplace where no one calls it wrong
And like the stars we burn away
The miles

I am star, you are star.
We were ordered to burn down.
Someone gave away, and got
The addresses of our meetings.
Roughs on the eyes,
And nobody will find.
The voices will slip,
And the ice will crush.
And it nobody's without key,
And crave in the bed
And it is time to turn off,
And they are on the back.
(you) Smile, unleash,
curtain the mirrors,
tear up and say,
dead, dead .
(You) Lock or
become nothing.
And the hand doesn't tremble.
Everything right with my hand
May avenge
2x2
on the taxi and (you) suck.
But forgive, never.
Never ask me for it.
OK, OK
I found the revenge
Powder-everything I have
Multiply by 6
Don't call me, don't call me
I am tired, I am tired
I don't want you
You * me

How did we ever get this far?
It shouldn't have to be this hard
Now for the first time in my life
I'm flying

Are we in love?
Do we deserve
To bear the shame of this whole world?
And like the night we camouflage....denial

(Rusian verse)

How did we ever go this far?
You touch my hand and start the car
And for the first time in my life
I'm crying

Are we in love? Do we deserve
To bear the shame of this whole world?
And like the night we camouflage......denial

http://www.youtube.com/watch?v=XDpU536W-FM

To all us who feel so empty

/// VampireCat

Tystnad är plågsam.

Tystnad gör ont.

Jag brukade uppskatta tystnaden. Älska den över allt annat. Tystnad var frihet.

Idag sitter jag här, biter mig i läppen och försöker att inte kännas vid paniken som den uteblivna sms signalen är upphov till.

Kärlek gör ont.

Jag har aldrig varit riktigt kär, förälskad eller vad man nu vill kalla det. Jag har inbillat mig det ett flertal gånger, och faktiskt haft riktigt varma känslor för några människor. Det här likar inget av det. Hela kroppen är fylld av ett begär att prata, röra, känna. Att vara nära både fysiskt och psykiskt.

Tystnaden är som en kvävande filt. Den stänger ute allt det som känns roligt och lämnar bara plågsamma tankar kvar. Det är som att balansera på en knivsegg. På ena sidan ligger lycka, på andra sidan skäreselden.

Snälla, snälla, snälla... Låt mig falla ner på rätt sida.

/// VampireCat

Sitter här (igen) och blänger på molnen genom fönstret.

Vi väntas nämligen få MER SNÖ till kvällen. MER SNÖ!!!

Vi är för fan i slutet på mars!! Nu får det väl ändå vara nog!

Snö ska finnas vid lucia, jul och nyår och datumen däremellan, men i februari tycker jag faktiskt att det kan börja smälta undan och förbli smält! Att ha det snöfritt i nästan två veckor och faktiskt fundera på att våga köpa hem lite penséer eller något annat trevligt och sätta ut i trädgården bara för att vakna upp en dag och ha fyra decimeter snö ute är inte direkt upplyftande!

Kan man samla in en protestlista och få slut på skiten tro??

/// VampireCat

Jag låg nästan hela natten inatt och mådde skitdåligt. Inte den sortens dåligt som i Åh-Gud-Jag-Tror-Jag-Måste-Kräkas alltså. Tro det eller ej, men ännu ett gammal ex sökte upp mig giår, lika förbannat envis som de andra.

Varför kan det förflutna aldrig förbli förflutet?

Med honom kom en massa minnen som jag lagt ner en hel del tid och energi på att glömma. Alla dåliga beslut man fattade på den tiden, hur dåligt man mådde mm.

Lägg till allt detta till det faktum att killen man faktiskt har förälskat sig i med ens verkar väldigt undvikande och voilá: En sömnlös natt full av plågsamma tankar och minnen.

Jag låg väl vaken fram till klockan sex idag på morgonen innan jag somnade av ren utmattning.

Osäkerhet suger.

Jag vet att det här är nytt, att åldersskillnaden mellan oss är rätt stor (i alla fall antar jag att den är det för honom) men ändå... Jag önskar att han ville prata med mig. Tala om vad som bekymrar honom...

Sen lever man med: Kommer Danne också börja prata om att han vill träffas varje dag? Kommer han också börja tjata om att han vill bli tillsammans igen?

Kommer Casper återuppta sina övertalningsförsök? Ska jag behöva leva med "Du är den enda jag någonsin älskat och någonsin kommer att älska" varje dag och veta att jag aldrig kommer kunna besvara de känslorna?

Ska jag behöva lyssna till Kevins prat om att han vill vara med mig mer än något annat trots att jag hela tiden talar om att jag inte är intresserad? Hans böner om en sista chans?

Eller Andrés prat om att han alltid älskat mig men inte vågat tala om det, och att han nu har fattat ett beslut och verkligen vill få mig att förstå att han vill göra ett allvarligt försök...

... Jag förstår verkligen inte det här. Jag har aldrig tyckt att jag är speciellt söt eller intressant. Jag har perioder då det knappt går att umgås med mig eftersom jag är så deppig, sedan har jag perioder då jag är så pysslig av mig att ett städat rum kan förvandlas till ett katastrofområde på ett par sekunder av alla saker jag drar fram och perioder då jag är så sprudlande energisk att jag går folk på nerverna bara genom att vara i samma rum med dem. Och ändå kommer de efter mig som bin efter honung?

Jag förstår det inte...

/// En deppig och förvirrad VampireCat

Jag sitter här, instängd i ett rum och försöker njuta av tystnaden medan jag kan.

Det här är ytterligare en sån där dag när allting är mitt fel.

Tvättlinan gick sönder - På något sätt är det mitt fel.

De hade inga sellerifrön på maxi - På något sätt är det mitt fel, som om de på något magiskt sätt skulle ha trollat dit sig själva om jag bara letat lite till.

Det blev inte städat igår för HON ville vila - Det är förstås mitt fel, varför klev jag inte upp vid sju idag och städade medan hon var iväg?

Tallriken som hon åt på sent igårkväll stod kvar på bänken imorse - mitt fel, givetvis, varför hade jag inte satt in den?

Pappa hade lämnat ett glas på bänken samt en massa brödsmulor - Mitt fel  "Fy Fan vad här ser ut! Varför måste det alltid se ut som en soptipp när du har varit i köket?" Men glöm bort den där lilla detaljen om att jag är oskyldig, för all del.

Hon står en halvmeter ifrån block och penna, men måste ändå skrika till mig, som sitter i vardagsrummet, vad hon vill ha handlat? Allvarligt?

Hon gnäller på att det blir iskallt i huset när det drar från kattluckan i mitt rum, men sen kan hon ha varenda dörr och fönster öppet i flera timmar och om en annan klagar så fräser hon att man sjåpar sig?

Är det bara jag, eller känns det som om det är något fel med den här bilden?

/// VampireCat

Jag sitter här i min ensamhet, ser ut genom fönstret och ser oformliga skuggor röra sig i det svarta där ute, lyssnar på ljudet av vinden, det låter ungefär som om en ilsken jätte står och bankar på taket.

Jag sitter här och funderar på hur jag känner mig. Jag vet, det borde vara enkelt att svara på en sådan fråga, men det är som om jag har lyckats placera en vägg av tjockt glas mellan mig själv och mina känslor, så de känns väldigt otydliga just  nu.

Jag har skrivit förut om hur mitt kärleksliv med ens blev så väldigt krångligt. Nu ikväll har jag spenderat viss tid med att prata med mitt ex. Trots att jag om och om igen förklarat för honom att jag är helt säker på att ett förhållande oss emellan skulle vara dödsdömt så vägrar han att ge sig. Säger jag att "jag är säker på att det inte skulle gå" säger han "Nej". Jag menar... Vad vill han att jag ska säga? Ska jag ljuga? Säga "Åh! Självklart vill jag bli tillsammans med dig igen älskling!" ? Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sagt att jag inte tror att vi har någon chans. Det är som att prata med en väg... eller en studsboll... Vad jag än säger så verkar han ha ett standardsvar att kasta tillbaks.

Så bra hade vi det faktiskt inte. Dagarna jag spenderade hemma hos honom brukade bestå av att han satt vid datorn och jag låg på hans säng och pluggade eller läste tills jag somnade av ren uttråkning. Jag förstår inte den här... besattheten eller vad man nu ska kalla det. Var det för att jag (förmodligen) är den enda tjej som stått ut med det där någon längre tid?

Nu ikväll sa jag att jag VERKLIGEN inte tror att vi har någon chans. När han bad om en chans, bara en enda, hela tiden så sa jag rakt ut nej, jag tror inte vi skulle klara det. Då blev det helt plötsligt tyst.

Jag hatar verkligen att såra andra människor. HATAR det verkligen. Jag mår skitdåligt när jag gör det. Så nu sitter jag här och försöker reda ut trasslet på trådarna som ska föreställa mina känslor. Är jag arg? Ledsen? Glad? Lättad?

I ärlighetens namn, jag vet inte. Jag vet ju att det måste göras, jag kan ju inte låta honom tro att jag är intresserad när jag verkligen inte är det. Inte heller kan jag tala om att jag träffat en annan (Gud, vad som skulle kunna hända då vill jag inte ens fundera på!) men grabben är som någon sorts magnet. Eller en svans. Hur jag är manövrerar så följer han efter.

De säger att "Det är lätt att vara liten".

Nå, jag har en nyhet åt er: Det är fan inte lätt att vara stor heller!

/// VampireCat