Om jag någonsin hade lyckats glömma varför jag dumpade min kille (mitt ex sedan ett par år tillbaks) så fick jag en rejäl påminnelse idag!!

När jag gick i gymnasiet så var jag ihop med en kille som gick samma program som jag. Det fungerade rätt bra för oss. Jag vet inte hur det var för honom men jag medger villigt att jag inte investerade speciellt mycket känslor i förhållandet. Det var så att säga mer fysiskt än psykiskt. Ännu en sak jag villigt ska medge är att han var en jäkla skitstövel mot de flesta. Snackade skit om kompisar så fort de lämnade rummet och hittade på en massa dumheter. Gud vet att jag mer än en gång fick lösa honom ur diverse knipor! Men mot mig var han jättegullig, för det mesta. Efter att vi gjort slut (en historia som är lång och helknäpp som jag kan dra en annan gång) så fick jag dock veta att jag själv också var utsatt för dessa påhopp från hans sida,

I alla fall. Åren gick och jag tänkte inte mycket på honom. Sedan börjar det utan förvarning plinga i min msn. Han börjar med att skicka glada små hälsningar, som jag ignorerar, han frågar hur det är med mig och en massa annat. När han sedan inte får svar så övergår han till att skicka sms till mig. Minst en till två gånger om dagen. Jag fortsätter att ignorera honom, ovillig att återuppta kontakten. Sedan börjar det dyka upp nya mailadresser på min msn. I tron att någon kanske skaffat ny mail lade jag till användaren i mina kontakten. Överraskning! Den var han - igen. Jag började bli ganska irriterad nu och skrev till honom och frågade vad han ville. Först spelade han oskyldig och påstod att han bara ville prata, han tyckte inte att det faktum att vi (jag) gjort slut skulle behöva fördärva vår vänskap.

Misstänksam och inte så lite irriterad fortsatte jag att prata med honom. Och givetvis, efter en stund kröp det fram. Han mådde skitdåligt för att ingen ville prata med honom längre. Han hade ju gjort sig ovän med varenda människa han kände innan han flyttade och typ alla han kände undvek honom. Jag lät honom skriva och klaga och bara väntade på det jag visste skulle komma, och nog kände jag honom rätt alltid. Efter typ tio minuters oavbrutet skrivande och prat om hur ensam han var kom det fram. "Den enda gången i mitt liv som jag någonsin varit riktigt lycklig var ju ihop med dig!". Detta avslöjande följs av diverse böner och smicker. Snälla snälla, kan vi inte försöka igen? Jag behöver verkligen dig! bla bla bla    (jag vet att det här låter känslokallt, men det ska tilläggas att killen är som en trasig skiva, allt han sa har han upprepat för mig ordagrant minst hundra gånger)   Jag fortsätter prata med honom och betonar att jag inte har den sortens känslor kvar för honom men han insisterar på att vi ska försöka ändå.

Efter flera dagars tjat går jag med på att träffa honom och han kommer hem till mig. Han gör verkligen sitt bästa för att vara charmig men i ärlighetens namn tycker jag mest han är fånig. Vi går en prommenad och han berättar hur det är med hans familj, vad han själv gör nu och om igen: hur dåligt han mår och hur ensam han känner sig. Jag ställer en hel del frågor till honom men märker att jag aldrig får något direkt svar på dem. Jag kan faktiskt vara tålmodig om jag vill och jag fick använda väldigt mycket tålamod när jag lyssnade på honom. Timmarna gick och efter ett tag var han tvungen att åka hem igen. Jag frågade när han ville träffas nästa gång och fick svaret: Jag vet inte, vi kan väl höras på msn eller sms?

Dagarna gick utan att jag hörde något från honom, sedan börjar det puckot med vanan att skicka sms till mig klockan 08:00 på morgonen! Jag skriver tillbaks till honom och frågar om han är riktigt klok, jag är arbetslös och sover så dags!

Till svar får jag en massa skratt och struntprat om att jag är en sömntuta och att jag borde skaffa mig ett jobb.

Den kommentaren gjorde mig riktigt förbannad. Det är skitsvårt för någon med min utbildning att få jobb när man inte har någon praktisk erfarenhet annan än den man fått på fyra veckors praktik, vilken jag upptäckt inte räknas alls.

Jag skrev tillbaks och sa exakt vad jag kände men fick inget svar. Som vanligt.

Mot bättre vetande höll jag kontakten med honom, han hade uppenbarligen ingen annan som var villig att prata med honom. Jag frågade då och då om han ville träffas när han slutat jobba eller någon gång i helgen, men varje gång jag frågade så bytte han samtalsämne. När han själv sedan väl fick tummen ur och frågade om vi kunde ses så valde han alltid tidpunkter då jag hade annat för mig. Jag skulle på tjejkväll, jag skulle hjälpa någon, skulle besöka en släkting m.m Inget man tar med sig ex pojkvännen till precis. Speciellt inte när man vet att han har svårt att vara artig mot folk.

Den här lilla dansen fortsätter ett tag sedan bestämde vi att han skulle komma och hälsa på mig på fredagen. Jag städar hemma och tvättar och en massa annat. Jag vet att han slutar vid tvåtiden och borde komma runt halv tre eller tre. Men klockan tickar och inget ex trillar in. Vid fyra skriver jag och frågar hur dags han tänker komma hit. Inget svar. Klockan blir tjugo i fem och jag skriver igen och frågar om han har ångrat sig och inte kommer. Då får jag svar och han frågar om någon annan vet att han kommer för alla jag känner hatar ju honom. Jag frågar vad det är för larv men åter: Inget svar.

Mer och mer irriterad bänkar jag mig framför datorn och roar mig med något fånigt spel. Vid kvart i nio på kvällen har jag fortfarande inte fått varken svar eller ursäkt.

Jag loggar in på msn dagen efter och frågar varför han inte svarade och varför han inte dök upp som avtalat. Till svar fick jag att hans föräldrar inte vill att han ska träffa mig för att de anser att jag har dåligt inflytande på honom! Jag frågade vad i hela världen de menade med det! Jo, jag var ju snäll och så, men jag var ju arbetslös och hade inget körkort och så tyckte ju hans (allsmäktiga) mamma att jag var lite väl slampig och egentligen inte passade som flickvän. Jag stirrade - helt ärligt! - på skärmen i nästan en hel minut innan jag kunde veckla ut fingrarna och skriva tillbaks: va? Jag fick en massa undanflykter och tjaffs om att alla har rätt till sin egen åsikt men att han absolut inte höll med sin mamma.

Så arg att jag lätt hade kunnat knuffa honom utför trappen om jag haft honom framför mig frågade jag om han hade talat om det för sin mamma då?

Nej nej nej, det kunde han ju absolut inte göra! Gjorde han det skulle han ju bli utslängd och bli tvungen att köpa sig en ny lägenhet och hur skulle det då gå med hans sparande?

Till svar skrev jag att han var för jäkla ynklig som inte kunde stå upp och försvara den han påstod att han ville ha ett förhållande med och tillade att om hans föräldrar ny hyste en sådan aversion mot mig så kunde han glömma rakt av att jag någonsin gick hem till honom igen!

Hans svar var att han tyckte jag skulle komma hem till honom och visa upp mig för hans föräldrar. Jag frågade vad han menade med det men fick dra svartet ur honom. Sedan började han mitt i samtalet gnälla om att han mådde så psykiskt dåligt igen. Jag sa åt honom att inte försöka byta samtalsämne för det skulle inte få mig att släppa samtalet. Efter en del om och men kom det slutligen fram.

Han vill inte va med en tjej som inte jobbar.

Han vill ju kunna bo ihop och det går ju inte om en inte jobbar. Eller pluggar.

Han har själv sökt upp mig, bönfallit mig att ta honom tillbaks och försöka igen, sedan vill han inte bestämma träff och skriver typ ingenting vettigt till mig på msn. När vi sedan bestämmer träff så dyker han inte upp. Och sist men inte minst så kläcker han ur sig att han vägrar försvara mig inför sin ragata till mamma och att han bara blir ihop med mig igen om jag skaffar ett jobb och flyttar ihop med honom?

En del killar saknar verkligen hjärna.

/// VampireCat